I helgen gjorde jag precis som ca 43000 andra proffesionella löpare och glada motionärer och ställde mig på startlinjen till Göteborgsvarvet. En löparfest utöver det vanliga som de senaste åren har växt explosionsartat och år efter år fortsätter antalet startande att slå rekord. I årets upplaga så fanns det över 20 olika startgrupper med utspridda starter från klockan 13.30 då eliten gav sig iväg fram till kl 16.00 då de sista tappra gav sig ut på den 21 kilometer långa banan.
Själv befann jag mig i startgruppen för välgörenhet där alla startade hade betalat lite extra i startavgift som gick oavkortat till någon av välgörenhetsorganisationerna Barncancerfonden, Stadsmissionen i Göteborg eller Clowner utan gränser. Totalt hade denna startgrupp 2700 löpare vilket innebar att vi tillsammans skänkte 1.3 miljoner kronor till välgörenhet – en seger redan innan startskottet hade gått.
Min uppladdning hade väl inte varit helt optimal men jag kände mig iallafall laddad och redo att ta mig an loppet även om det var första gången som jag skulle springa en så pass lång sträcka. Medan vår startgrupp stod och laddade inför starten så kunde man på storbildsskärmen se hur segraren Matebayor från Kenya kom i mål på den nya rekordtiden 1.00.48, adrenalinet började pumpa in i kroppen och jag kände mig redo för stordåd. Min målsättning inför loppet var att klara tiden 1.49.00 vilken innebar att jag skulle hålla en genomsnittlig kilometertid på 5.11.
Startsignalen för vår startgrupp gick och trängseln började direkt när man kom ur startfållan. Arrangörerna hade både skriftligen och muntligen uppmanat folk att visa respekt för varandra genom att låta löpare som ville springa om passera fältet till vänster medan de som ville ta det lite lugnare skulle försöka hålla sig till höger. Tyvärr fungerade detta inte lika bra i praktiken när det var så mycket människor i rörelse vilket gjorde att det blev väldigt trångt och det tog mycket energi när man skulle försöka passera folk i början.
Jag kände mig pigg och ville hitta mitt tempo redan från start vilket innebar att jag la mig så långt ut åt vänster det gick och började att avancera i fältet, tyvärr innebar detta att jag fick en väldigt hackig och energikrävande löpning då jag hela tiden fick sicksacka mig förbi framförvarande löpare och jag spenderade nog lika stor del av den första kilometern utanför banan som jag gjorde på den i hopp om att kunna ta mig förbi lättare. Trotts detta så kändes kroppen otroligt bra och de första kilometerna gled förbi i ett snabbt tempo. Sedan kom mitt första misstag. Efter 4.3 kilometer så var den första vätskekontrollen och utan att tänka mig för så tog jag första bästa mugg jag fick tag på, vilken visade sig innehålla energidryck. Jag hade hört tidigare att man skulle ta det försiktigt med energidryck under ett långlopp, speciellt om man inte är van vid det då det kan spöka med magen. Men min orutin lös igenom direkt och eftersom jag vid detta tillfälle kände mig som en kenyan så tog jag och hällde i mig vätskan snabbt som attan och fortsatte att passera folket i klungan.
Min positiva löpning forsatte och ca 700 meter senare var det dags för loppets första riktiga uppförsbacke – passeringen över Älvsborgsbron. Det gick som en dans och jag flög både upp och nerför bron, till min hjälp att orientera mitt tempo i loppet så hade jag gjort en spellista som vid vissa tidpunkter spelade en låt jag kände igen och vid passeringen 6 km så låg jag i fas med den tiden jag hade tänkt mig i mål. Löpningen fortsatte längs med vattnet på Hisingen och även om jag började att mattas lite från den hackiga löpningen i början så kände jag mig hyffsat pigg – tyvärr så fortsatte jag att varva mitt drickande med varannan sportdryck varannan vatten vilket snart skulle göra sig kännbart.
Jag passerade milen på precis över 52 minuter vilket låg helt i fas med min tänkta sluttid. Men härifrån började det kännas värre. Sportdrycken hade gjort att min mage började kännas uppblåst och en viss känsla av håll började infinna sig. Detta gjorde att jag började sjunka ihop lite i min löpstil och jag intog en mer ihoptryckt och mindre optimal löpstil och som om inte det var nog så var det dags att ta sig an nästa bro. Jag kände direkt när jag tog mig an den långa klättringen uppför Göta älvbron började att det här kommer inte att fungera, krämporna i magen blev allt värre och min usla löpstil gjorde att energin gick åt alla möjliga håll. Jag kämpade mig upp till toppen där jag tog beslutet att stanna upp och dricka min medhavda energigel i förhoppning om att den skulle lösa mina problem. Tyvärr var inte så fallet utan problemen med en allt för spänd mage fortsatte och jag började bryta ner loppet i mindre delar för att klara mig vidare. Uppför avenyn var förmodligen det mest smärtsamma, svagt motlut, ont under fötterna och trötta ben. Men med ett lägre tempo och några sporadiska stopp och kortare gångsekvensker så lyckades jag ändå ta mig upp till den efterlängtade svampstationen vid 1.6 mil. Här rundar man även Poseidon och ett visdomsord som jag fått med mig in i loppet dök upp i mitt huvud. ”När du rundar Poseidon tänk då att det bara är nerfösbacke ner till mål”. Så även om kroppen numera inte mådde så bra så kämpade jag mig vidare nerför avenyn med bilden från upploppet i sikte så tog jag mig kilometer för kilometer.
Tillslut nådde jag skylten som visade 18 sprugna kilometer och då kände jag att det var dags att bara bita ihop och ta sig i mål. Jag lyckades öka mitt tempo någorlunda och trotts att min musik tog slut med 1 kilometer kvar så visste jag att om jag bara håller mig på fötterna och fortsätter löpa så skulle jag klara gränsen på 2 timmar. Och det gick vägen – jag lyckades ta mig över mållinjen på 1.59.17. Inte det jag hade tänkt mig från början men med tanke på hur loppet utvecklade sig så var jag ändå väldigt nöjd att jag tagit mig i mål på under 2 timmar.
Och om det gav mersmak. Nästa år blir det revansch vill jag lova. Så fort smärtan från helgens lopp går ur benen så börjar förberedelserna för nästa lopp och dena gången ska jag klara målet på 1.49.00!
